När någon föreslår att vi ska göra det lättare för nya idéer att nå riksdagen möts man nästan alltid av samma invändning: ”Färre partier garanterar stabilitet, fler partier hade skapat parlamentariskt kaos.”.

Tanken låter ju trygg på papperet. Men om du granskar den politiska vardagen ser du snabbt att stabiliteten bara är en illusion. Låsningarna är redan ett faktum. Och det är de gamla, höga murarna i sig som har skapat dem.

När hela ekosystemet stoppar utmanare

Det handlar inte om en enskild fyraprocentsspärr. Det handlar om hur hela det demokratiska ekosystemet kväver nya alternativ innan de ens nått väljarna:

• Ingångströskeln: Det krävs ungefär 260 000 röster för ett helt nytt parti att få sitt första riksdagsmandat.
• Logistikmuren: Det svenska valsedelssystemet kräver att nya partier själva trycker, transporterar och ständigt fyller på papperssedlar i tusentals vallokaler över hela landet.
• Informationsskuggan: Mediernas valkompasser exkluderar utmanare utanför riksdagen, vilket gör att majoriteten av väljarna aldrig får utvärdera dem.
• Taktikröstningen: Rädslan för att ”kasta bort sin röst” gör att väljare tvingas stanna hos de etablerade partierna.
  

När alla dörrar stängs för nya, öppna partibyggen drabbas inte bara politikerna utan framför allt väljarna. Rädslan för att kasta bort sin röst tvingar medborgare att stanna hos de etablerade partierna. Det skapar en artificiell koncentration av röster där små, välorganiserade grupper matematiskt mycket enklare kan utnyttja personvalssystemet och kuppa en färdig riksdagslista.

Fallet med Mohamed Abdukardir Ali i Vänsterpartiet i Dalarna visar hur det fungerar. Med 648 riktade personröster kunde en okänd kandidat på niondeplats kryssa sig förbi partiets toppnamn.

Inför varje val ser vi hur etablerade partier tvingas utesluta kandidater eller städa sina listor i panik på grund av olämpliga uttalanden eller extrem ideologi. Många av dessa kandidater, och deras väljare, hör uppenbarligen inte hemma i de partier de ställer upp för. Om väljarna inte längre behövde vara rädda för att rösta på de alternativ de faktiskt står närmast, hade dessa särintressen bildat egna partier och prövats öppet inför hela väljarkåren, i stället för att kuppa sig in via bakvägen.

Myten om att få partier gör politiken enklare

Låt oss använda en legometafor. Vid en första anblick verkar logiken enkel: har man bara åtta stora bitar i lådan borde det räcka med att klicka ihop två eller tre av dem för att få en stabil majoritet. Men den teorin bygger på att bitarna faktiskt går att passa ihop. I dagens politiska verklighet har de etablerade partierna satt upp så många röda linjer mot varandra att när ett fåtal vägrar att hålla hand finns det helt enkelt inga andra klossar att bygga med. Resultatet blir oändliga talmansrundor och risk för nyval.

Titta i stället på Nederländerna. Vid en första anblick ser deras parlamentariska system, med en låg ”naturlig tröskel” på runt 0,67 procent och 15 invalda partier i representanthuset, ut som ett rent kaos. Men i praktiken har mångfalden av partier tvingat fram en bättre politisk kultur.

Utan enkla majoritetsregeringar blir partierna pragmatiska. I stället för att låsa fast sig vid röda linjer skapas flexibla majoriteter från fråga till fråga. Eftersom det alltid finns alternativa byggstenar i lådan går det inte att hålla en hel regeringsbildning som gisslan: resultatet blir en kultur byggd på förhandling, kompromiss och faktiskt samarbete.

Tre konstruktiva vägar att öppna politiken

Att lösa låsningarna kräver inga enorma systemskiften. För att illustrera hur enkelt spelreglerna kan moderniseras kan vi titta på tre möjliga justeringar:

1. Gör så att ingen röst är slösad: Väljare ska inte behöva känna att en röst på ett nytt parti är en förlorad röst. En möjlig åtgärd är att sänka riksdagsspärren. En annan är att pröva preferensröstning, där väljaren kan ange ett andrahandsval som aktiveras om förstahandsvalet inte når ända fram till spärren.
2. Modernisera valsedlarna med print-on-demand:  Ersätt dagens system där partier själva måste köra ut miljontals papperslappar. Låt väljaren, helt anonymt och utan identifiering, välja parti och kandidat på en pekskärm som trycker ut en pappersvalsedel på plats. Sedeln läggs sedan i valkuvertet och räknas precis som vanligt.
3. Öppna valkompasserna: Låt alla partier med registrerad partibeteckning, vilket kräver minst 1500 underskrifter, ingå i mediernas valkompasser så att väljarna får en komplett bild av de seriösa alternativen.

Svensk politik sitter inte fast för att det finns för många alternativ, utan på grund av murarna som håller dem ute. Det är de höga trösklarna som låst regeringsförhandlingarna och gör att särintressen kuppar in sig via etablerade partilistor. I stället för att hålla fast vid tanken att fler spärrar ger stabilitet borde vi våga pröva det omvända.